Jönköping, 1975:

Hulukvarn
Bäckalyckan
Torpa
Kring Kungsgatan
Väster
Kanalområdet
N Strandgatan
Ö Torget
Kålgården
Undergången
Öster

Kålgården, 1986

Lünings konditori, 1987

Eda bilskrot, 1989

Kutens Bensin, 2003

Spårvägspolletter

Ballograf Epoca

Jordskalvet 1904


Nostalgi - den bitterljuva drömmen om det förflutna som inte längre finns...




Vad som är nostalgi skiljer sig som bekant åt mellan olika människor. I första hand är det förstås åldern det hänger på, men också slumpen. Det som en person lagt på minnets rosenröda sidenkuddar har någon annan lagt i dess kompostbehållare. Det är i och för sig inte bara äldre som kan vara nostalgiska men det underlättar givetvis att ha några år på nacken, i synnerhet om man vill glorifiera sitt eget förflutna.

Själv har jag alltid upplevt något magiskt med 1800-talet. Varför det? Så gammal är jag ju trots allt inte!

Nej, men det har mycket med personliga upplevelser att göra ändå. Jag tror att det går tillbaka till den tid då min syster var nyfödd och jag själv tre år. Det handlar om de sista åren på 50-talet.

Min mor var då sjuk en längre tid, och släktingar tog hand om oss. I mitt fall fick jag bo hos farmor och farfar.


Dessa bodde i ett litet hus inne i Jönköping, som visserligen inte var gammalt men som låg vid en sandplan mitt i ett s k saneringsområde (dvs ett område med gamla fina hus och miljöer som man ville göra fult och ogästvänligt). Huset hörde till en lång uthyrningslänga och allt uppvärmdes med en kokspanna. Ibland följde jag med farfar och såg elden och hörde det ihåliga ljudet av koksen när han slängde in den i pannan.


Söderut höll man på att riva ett litet kåkområde kallat Kristinedal och ett nytt kvarter byggdes med efter Jönköpings förhållanden höga hus. Det var föregångare till "miljonprogrammet".

Åt väster låg en av stadens gamla tändsticksfabriker. Några stickspår (kul vits!) av fabriksjärnvägen passerade nära huset. Där skramlade rostiga växellok som drog urmodiga små godsvagnar. Fabriken är förstås borta nu.

På andra sidan huset gränsade tomten till gamla bostadskvarter som revs på 60- och 70-talet. Det starkaste minnet därifrån var Anni Perssons mejeributik i hörnet Kapellgatan-Lasarettsgatan där farmor brukade handla. Då fick jag nästan alltid en skumsockerbit. Det är det första godis som jag minns.

Där bland de förfallna 1800-talsmiljöerna upplevde jag mitt då mycket unga livs första "sense of wonder". Det var mystiska gårdar med portar med vackra galler, utedass, snirkligt utförda ventilluckor, ojämna kullerstenbeläggningar, trasiga brunnslock och buckliga och sönderrostade stuprör.

Det var något dunkelt och märkvärdigt över dessa miljöer tyckte jag redan då (jo, jag minns det trots att jag bara var 3-4 år!). Jag fick tidigt en uppfattning om ålder och tidens gång.

Det fanns mer hos farmor och farfar som luktade 1800-tal. I ett gammalt plåtskrin förvarade farmor ett par två-öringar från slutet av 1800-talet och några ungefär lika gamla almanackor.


Två-öringarna fick jag några år senare, men jag var en stor gottgris och en gång när suget var stort och veckopengen sedan länge borta så köpte jag ett-öresgodis för dem. Tanten i Konditori Norgården tittade lite undrande på de slitna slantarna, men accepterade dem.

Almanackorna, som verkligen luktade mycket gammalt, försökte jag läsa när jag blivit läskunnig, men de var tryckta med någon gotisk stil som det tog ett tag att lära sig. Almanackorna hade också olika komplicerade och snirkliga ornament, så typiska för andra halvan av 1800-talet.

Denna konststil fick jag ännu mer av då jag vid 8-9 års ålder började samla frimärken. Mest "sense of wonder" upplevde jag när jag upptäckte de riktigt gamla märkena - de som var så gamla att deras pris angavs i skilling banco och riksdaler istället för i ören och kronor.


Alla märken som var nyare än sådär 50 år kändes helt ointressanta. Men de äldre var i regel dyrare så veckopengen och godissuget tillät tyvärr inte att jag kunde skaffa sådana. Detta ökade förstås dessas nostalgiska dragningskraft, och i vuxen ålder har jag äntligen kunnat skaffa den samling jag önskade mig som barn.

Ja, på den vägen har det varit. Jag hyllar mycket av det "visuella" 1800-talet - arkitektur, grafisk formgivning, industridesign - medan jag är kallsinnig till mycket annat från den tiden - möbeldesign t ex.

Någon undrade om jag önskar att jag levde på den tiden. Nja, möjligen om jag var extremt rik....





Tillbaka till sidans början