Jönköping, 1975:

Hulukvarn
Bäckalyckan
Torpa
Kring Kungsgatan
Väster
Kanalområdet
N Strandgatan
Ö Torget
Kålgården
Undergången
Öster

Kålgården, 1986

Lünings konditori, 1987

Eda bilskrot, 1989

Kutens Bensin, 2003

Spårvägspolletter

Ballograf Epoca

Jordskalvet 1904


Jordskalvet 1904, skildrat i Jönköpings-Posten



Min mormor Olga har för många år sedan berättat för mig om en gång när hon var liten och var med sin pappa upp till Stadsparken. De stod på berget och tittade ut mot staden när pappan sa: ”Bedrar mig mina ögon, eller rör Jönköping på sig?!”. Mormor berättade att det var en jordbävning som hade inträffat.

Denna lilla historia fascinerade mig. Att det rörde sig om det stora jordskalvet 1904 förstod jag snart. Detta inträffade söndagen den 23 oktober 1904 kl 11.28, så det kunde stämma mycket bra att mormor och hennes pappa var på söndagspromenad i Stadsparken. Mormor var född sommaren 1895 så hon var 9 år då.

Jordskalvet hade sitt epicentrum under Oslofjorden. Den nya seismografen i Uppsala kunde inte registrera styrkan – se slutet av artikeln nedan – men andra seismografer i Europa mätte upp styrkan till magnituden 5,4 – ett av de absolut kraftigaste jordskalven i Skandinavien på tusen år. Smärre efterskalv uppträdde dagarna därpå.

Effekterna var att marken skakade, åskliknande dån och smällar hördes, och föremål förflyttades eller skadades. Skorstenar, hus och andra byggnader fick skador, och skalvet kändes ända till Danmark, Finland och länderna öster och söder om Bottenhavet.

För en tid sedan besökte jag mikrofilmsavdelningen i universitetsbiblioteket Carolina Rediviva här i Uppsala. Där finns de allra flesta svenska nyhetstidningar de senaste 150 åren tillgängliga. Plockade fram Jönköpings-Posten för måndagen 24 oktober 1904 för att läsa om hur man beskrevs det inträffade. Tyckte att det var ett kul tidsdokument, så här är min avskrift.

Detta är vad mormors far kanske läste dagen efter han hade varit i Stadparken:

Ett jordskalf

af här i landet dess bättre ovanlig häftighet inträffade i går och synes ha sträckt sig öfver större delen af Skandinavien från Jylland i Danmark till Sollefteå i Norrland.

Enligt sammanstämmande noggranna uppgifter var tiden för detsamma kl. 11,28 f.m. – en östgötatidning uppger t.o.m. till 11,28 ½. Hos en urmakare här i staden stannade emellertid flera klockor, som gå rätt, på 11,28 och några sekunder.

Många trodde i början, att det omfattade endast den fläck på jorden, hvarpå de befunno sig, och förstodo ej ens då i alla fall fenomenets natur. Minst synes det ha märkts av dem som voro ute i rörelse, af hvilka en del ej alls observerat det. Mest kändes det af dem som voro inom husen, särskildt i stora samlingslokaler och andra större byggnader och det ju mera desto större dessa voro och desto högre upp i dem man befann sig. Och detta är ju helt naturligt.

Då företeelsen inträffade under gudstjänsttid i de flesta delar av landet har den ock allra mest förnummits af dem som då sutto inne i gudstjänstlokalerna, hvarest också flerstädes panik uppstått och hotat att sluta med stora olyckor. Dess bättre ha dock hittills inga såda försports hvarken här i trakten eller annorstädes.

I staden.

Den som skrifver detta satt vid tiden för tilldragelsen i Imanuelskyrkan här i staden och åhörde högmessopredikan af pastor Ohldén. Det var på en af lektarne. Plötsligt börja åhörarne där nere i salen resa sig och skynda mot dörrarne, och i detsamma kändes det som om hela läktaren sviktat och hotat störta ned och samman tillika med hela det öfriga huset. På ögonblicket voro vi på dörrarne och kände oss något lugnare, när vi ändtligen efter åtskillig trängsel voro ute i stentrapporna utanför dessa och ännu mera när man slutligen var ute på gatan. Pastor Ohldén stod orubbligt kvar i talarestolen och lyckades genom sina lugnande uppmaningar få en del, som ej hunno ut förrän det hela var öfver, att stanna kvar.

– Men hvad var det?

Folk där ute på gatan som ej varit inne, gick så tämligen oberördt som vanligt, och i husen midt emot öppnade man visserligen fönstren och tittade ut lite förvånad, men det trodde vi var på grund av vår plötsliga utrymning af kyrkan.

– En sättning eller ras i grunden till huset, sade somliga, en elektrisk stöt, en sprungen ångpanna e. d., hette det från andra.

Gåten löstes emellertid då åhörare från den närbelägna Sofiakyrkan infunno sig och omtalade, att det där gått till på ungefär samma sätt. Här hade man t. O. m. slagit ut fönster på norra sidan av af kyrkan och därigenom praktiserat sig ut, hvarvid en kvinna skadat sig i ett ben. Hon bröt dock ej detta såsom det sagts. Dörrarne till kyrkan voro nämligen ej öppna i tillräckligt antal, så att man ansåg sig kunna komma ut fort nog genom dem – inom parentes ett fel, som man hädanefter bör söka förebygga; ty äfven om det i allmänhet räcker med ett mindre antal dörrars öppethållande, så kan ju panik o. d. af olika anledningar uppstå, så att lokalen fort nog behöver utrymmas. Och då är det ej nog med dörrar, som i vanliga fall användas.

Gudtjänsterna afbrötos naturligtvis lite hvarstädes, då predikanten hotades med att bli ensam i kyrkan eller bönehuset – så framt ej också hanskyndade att söka rädda sig eller åtminstone att taga reda på hvad det var frågan om. De fortsatte emellertid i allmänhet om en stund, sedan man hunnit lugna sig och taga plats igen. I Kristianiakyrkan här i staden behöfde man dock märkligt ej afbryta gudstjänsten , då naturfenomenet här egendomligt nog endast observerades av en del åhörare och af dem ej så mycket som annorstädes.

I Gamla missionshuset däremot trodde man naturligtvis, att det var den nya reparationen av lokalen som var så dåligt gjord, att hela huset nu störtade samman. Predikanten bleknade , man såg delar af taket söndra sig, kvinnor fingo nervattacker, andra började gråta o. s. v., och huset utrymdes af dem som hunno med det så fort som möjligt. Efter en stund kunde man dock äfven här fortsätta predikan.

Kommentar: (Ett par dagar senare publicerades en insändare av predikanten i Gamla missionskyrkan. Han protesterade häftigt mot den publicerade redogörelsen som han menade var helt oriktig. Inga delar av taket störtade t ex in. Detta kunde herr journalisten själv komma och övertyga sig om. Skribenten hävdade att även om han själv inte var där så kan man se saker på olika sätt. Och någon gång skulle han säkert ta sig till Gamla missionskyrkan…)

Hos frälsningsarmén lär en liknande uppståndelse ägt rum.

I de stora stenhusen längst ute i östra stadsdelen skola t. o. m. hela skåp och dylika möbler i de öfre våningarna ha ramlat öfverända, en ljuskrona skall ha fallit ner och krossats, och i de stora bankhusen tog man i förskräckelsen de långa trapporna i ovanligt få språng för att hastigt nog komma ut o. s. v.

Att taflor o. d. Mindre prydnadsföremål rubbades från sina ställningar och delvis föllo ned och slogos sönder, lär ha förekommit litet hvarstädes i de enskilda husen.

Vid Odengatan har en skorsten på ett verkstadshus brustit och delvis ramlat ned. F. ö. Torde inga olyckor av större omfång som sagdt hafva förekommit här.

Det man såg ramla från taket i Sofiakyrkan skall efter stadsarkitektens i dag verkställda undersökningar ha varit endast damm och puts från gamla putssprickor i synnerhet där dessa omgifvas af trä. Kyrkan är annars oskadad.

Klockorna stannade mångenstädes.

Naturligtvis ha vi hela eftermiddagen i går och i dag varit öfverlupna med telefonmeddelanden och i dag med bref m. m. om hvad som inträffat. Och vad vi därigenom inhämtat från andra håll följer här nedan.

Artikel fortsätter här att beskriva uppgifter från olika delar av länet, det övriga Sverige och slutligen i grannländerna. En intressant notis berättar följande:

På meteorologiska anstalten i Upsala har man en seismograf, d.v.s. ett instrument för iakttagande af jordskalv, såväl af jordstötarnes styrka som hufvudsakligen af deras riktning. Söndagens jordstöt var emellertid så stark, att seismografen hoppade ur gängorna och endast utvisade tiden för jordstötarnes början.





Tillbaka till sidans början