Idel ädel adel

När är det sabbat?

Humor-ord

Anime

Stämplat guld


Adelskapet i Sverige och lite till


Allmänt

I stort sett varje samhälle har delats upp i någon form av klasser där vissa av dessa åtnjutit förmåner som andra saknat. I modernare samhällen har börden inte samma tyngd som tidigare, men det går inte att förneka att "rätt" föräldrar kan vara väldigt bra att ha.

Tittar man bakåt på den svenska historien så brukar samhället beskrivas såsom uppdelat i fyra klasser (i politiska sammanhang vanligen kallade ständer). Dessa var som bekant adel, präster, borgare och bönder.

Bondeståndet är intressant bl a av det skälet att det var en nästan unikt svensk företeelse. I större delen av Europa var bönderna mer eller mindre livegna, dvs. godsägaren hade bestämmanderätt över de bondefamiljer som bebodde hans ägor.

Prästerskapet erhöll sin betydelse som politisk makt i samband med reformationen på 1500-talet.

Borgarna utgjordes av städernas alltmer inflytelserika elit, särskilt bestående av framgångsrika hantverkare och handelsmän.

Men det är adeln som präglat vår historia i kraft av sina rikedomar, sitt inflytande på rikets styrelse och inte minst sin roll i militära sammanhang. Denna artikel handlar i första hand om det svenska adelssystemet.

Historia

I svearikets vagga, dvs. kring 1100-talet, förekom familjer som var framträdande till följd av förvärvad och nedärvd egendom. Det rörde sig om familjer med så stor makt att de kunde utöva inflytande även utanför sina egna egendomar och vid behov ställa upp med beväpnade följen för att säkra sina intressen. När dessa familjer dessutom ställde sina resurser till kungamaktens förfogande så fanns grunden till ett system med lagstadgade förmåner som blev ärftliga.

Kung Magnus Ladulås lät 1279, i den s k Alsnö Stadga, fastslå att den som gjorde rustad vapentjänst skulle åtnjuta frälse, d. v. s. skattefrihet. Till detta kom en bestämmelse på 1300-talet om att varje bonde som ville tjäna till häst också skulle åtnjuta frälse. Detta kom att bli grunden till den svenska adeln, och de som skaffade sig skatteförmåner kom att kallas frälsemän eller friborna frälsemän. Från riddarväsendet hämtades bruket av vapensköldar, vilka kom att ingå i de av konungen utfärdade skriftliga frälsebreven.

Genom sitt stora inflytande skaffade sig frälset efterhand flera förmåner. Man fick sålunda rätt att uppta böter på sina gods, egenväldig jakträtt samt frihet eller lättnader även vid nya skattepålagor.

Frälset kom att uppdelas i högfrälse och lågfrälse. Lågfrälset stod bönderna nära - i vissa fall blev lågfrälse bönder och tvärtom. Högfrälset ökade sin makt genom att tillskansa sig allt större förläningar och hotade genom sitt mycket stora inflytande över rikets styrelse, riksrådet, konungens makt under unionstiden (senare delen av medeltiden).

Med Gustav Vasas maktövertagande på 1520-talet ställde sig kungamakten åter över adeln (eller frälset som det fortfarande kallades). Gustav ombildade förläningsväsendet och rusttjänsten kom att efterhand förlora i betydelse. I stället kom adelsmän att beträda olika poster inom den kungliga administrationen, t ex som in- och utrikes sändebud. Adeln kom att bli ett tjänstemannastånd med uppgifter inom civila och militära ämbeten. Adeln ställde i gengäld anspråk på nya förmåner, vilket beviljades efterhand som stridigheter inom Vasa-släkten försvagade kungamakten.

Således reglerades 1569 den svenska adelns privilegier (Johan III:s privilegier), bl a genom att rusttjänsten blev reducerad, adelns jord befriades från flera pålagor och en viss form av juridisk immunitet infördes för adeln.

Förmånerna ökades av Gustaf II Adolfs 1617, varvid adeln fick ensamrätt till rikets högsta ämbeten, ökade rättigheter gentemot de som bebodde adelns egendomar samt ökade skatteförmåner. I gengäld knöts adelns trohet till konungadömet ännu hårdare, varvid adeln accepterade att bli ett stånd av statliga ämbetsmän.

Med 1626 års riddarhusordning fastställdes rusttjänstens uttunnade roll. Här fastställdes också att nytt adelskap endast kunde erhållas genom kunglig utnämning. För att erhålla "säte och stämma" inom ridderskapet och adeln krävdes av gamla adelsätter att de skrevs in på Riddarhuset, där även nytillkommande ätter måste introduceras.

Drottning Kristina fortsatte att gynna adeln som ökade i antal då adelskap förlänades mycket frikostigt, till visst gagn för 1600-talets svenska stormaktställning som krävde många tjänstemän såväl inom krigsmakten som för administrativa arbete. Politiskt krävde adeln att den ej skulle kunna överröstas av de tre lägre stånden vid riksdagarna.

Frikostigheten med adelstitlar, liksom ständigt ökande förmåner och besittningar för dessa tärde dock på landets ekonomi och fick de ofrälse stånden att börja opponera sig mot adeln. Även inom adeln uppstod oenighet, inte minst mellan högadel och lågadel. Högadeln, som tog en betydligt större del av förläningskakan än lågadeln, hade sin framgångsrikaste tid under förmyndarregeringarna 1632-44 och 1660-72.

Konung Karl XI förenade sig emellertid med de ofrälse stånden och genomdrev en reduktion av kronans avsöndrade gods, samtidigt som han stärkte sin egen makt. Adeln tvingades nu förlita sig på ämbetena som inkomstkälla och blev ett byråkratiskt stånd underordnat konungamakten.

Frihetstidens statsskick återgav dock adeln en hel del av dess politiska betydenhet. Statsmakten samlades nu alltmer hos rikets ständer, där adeln sedan gammalt hade överlägset inflytande. Riddarhusets klassindelning upphävdes 1719 vilket gynnade den talrika lågadeln.

1723 kunde adeln glädja sig åt nya adelsprivilegier, som dock erhölls efter strider med de ofrälse stånden som bland annat krävt tillgång till ämbetena.

De ofrälse stånden krav på ökat inflytande fortsatte emellertid under 1700-talet, och vid 1771-72 års riksdag måste adeln söka skydd hos konungamakten vilket satte dem i beroendeställning till Gustav III.

Efter att en tid gynnat adeln förenade sig Gustav III vid 1789 års riksdag med de ofrälse. Genom sin revolution överförde han en del av adelns förmåner till de ofrälse och skaffade sig själv närmast enväldig makt. Sålunda fick de ofrälse stånden tillträde till myndigheter, och även andra gamla adelsprivilegier bröts.

Privilegieutjämningen genomfördes nästan fullständigt vid 1809 års revolution då rätten till ämbeten blev lika för alla stånd, likaså rätten att besitta jord. Den politiska ställningen såsom stånd i riksdagen fick adeln behålla, men endast tills vidare. Det enda privilegiet som adeln hade kvar när det gällde företräden till statsämbeten var att hälften av ledamöterna i Högsta domstolen måste vara adelsmän.

Fyrståndsriksdagen väckte under 1800-talet ett ökat motstånd, och 1866 ersattes den med ett tvåkammarsystem, byggt på val. Adeln uppgav frivilligt sin plats som riksstånd samt antog den nya riksdagsordningen.

Rätten att adla kvarstod även efter 1808 hos konungen, men med restriktionen att adelskapet endast tillföll den adlade själv och efter hans död närmaste manlige bröstarvinge o. s. v., led efter led. Adlandet blev dock allt mer sällsynt, och den siste adlade personen i Sverige var upptäcktsresanden Sven Hedin 1902./p>

Adeln förlorade sin ställning som riksstånd med införandet av tvåkammarriksdagen, men den så kallade riddarhusordningen innebar ändå att adeln hade en juridisk särställning - något som genomgått förändringar sedan dess. Konungens möjlighet att adla personer försvann med 1975 års grundlag, så nya svenska adelsätter är numera inte möjliga.

Däremot kan Riddarhuset nyintroducera tidigare ointroducerade ätter, vilket också sker. Det handlar då om utländska adelsätter som genom tiderna flyttat till Sverige. I dag finns mer än 100 adelsätter från olika delar av Europa bosatta i Sverige vilka inte är introducerade.

Fram till den 1 juli 2003 hade riddarhusordningen ställning som officiell författning, dvs ändringar i densamma skulle godkännas av regeringen. Adeln hade även kvar vissa privilegier vilka införts 1723, såsom att om en svensk adelsman blev kidnappad utomlands var det monarkens uppgift att mäkla. Numera äger ridderskapet och adeln att själv ändra riddarhusordningen, men intar dock fortfarande en särställning i juridiskt avseende. Men i stort sett är Riddarhuset sedan 2003 en organisation utan särställning.

Något om Riddarhusordningen

För att en släkt kan räknas som svensk adel måste den ha erhållit svensk adelsvärdighet av den svenske regenten genom ett adelsbrev. Om ätten därefter ville vara representerad vid ståndsriksdagen måste den vara introducerad på Riddarhuset.

När den siste mannen i en adelsätt dött kallas den utslocknad.

Sedan riddarhuset under 1600-talet instiftades att organisera och katalogisera Sveriges adel har 2962 ätter introducerats. Omkring 80% av dessa är utslocknade, dvs den siste mannen i adelsätten är avliden.

Några har också strukits p g a att ätten har bott utomlands i över 100 år och har därmed förlorat säte och stämma på riddarhuset.

Ätterna först i vår tid kallats vid "namn". Natt och Dag till exempel (kanske Sveriges äldsta riddarsläkt) förde redan under tidig medeltid en delad sköld i svart och vitt, men de kallade sig inte natt och dag för det. I själva verket tvingades sentida ättlingar att börja använda detta familjenamn under slutet av 1800-talet.

I Riddarhuset har de olika introducerade ätterna ett nummer, där grevar, friherrar och obetitlad adel numreras åtskilt var för sig. Ju lägre, desto tidigare har ätten introducerats i Sverige. Nr 1 bland grevar, Braheätten, är dock utslocknad sedan 1930.

Titlar - Medeltiden

Under medeltiden var den högsta klassen av adelsmän (förutom kungen) jarlarna, en värdighet som förefaller varit ärftlig. Jarlarna styrde över riddarna i riksrådet, vilka stod över de vanliga riddarna. Steget under var sven av vapen, (som hade egen sköld) och sedan svenner, i allmänhet unga adelsmän som ännu inte dubbats till riddare.

Titlar - Nyare tider

Idag finns obetitlad adel och betitlad. De betitlade adelsätterna är grevliga eller friherrliga.

Hertig

Används framför allt för manliga medlemmar av kungahuset (i Sverige prinsar), vilka oftast "råder" över ett hertigdöme (i Sverige ett eller flera landskap). Dessa titlar är formella och saknar makt. Sedan 1980 gäller i Sverige också att prinsessor tilldelas titeln hertiginna.

Greve

Den högsta adliga värdigheten i Sverige. En grevinna är en hustru eller dotter till en greve. Som svensk adelstitel finns greve sedan år 1561 då Erik XIV vid sin kröning lät dubba Svante Sture d.y., Gustaf Johansson Tre Rosor och Per Brahe d.ä.. Eftersom de två förstnämnda dödades i samband med Sturemorden blev släkten Brahe nr 1 bland Riddarhusets grevar. Sverige har för närvarande 46 levande grevliga ätter.

Friherre

Adlig titel med rang under greve, med över riddare.

Markis (markgreve)

Titel använd i Frankrike, Italien, Spanien, England och Vatikanen för adelsman med rang mellan hertig och greve. Har aldrig utdelats i Sverige, men en svensk (Claes Lagergren) erhöll titeln av påven.

Baron

Ursprungligen medeltida fransk adlig titel, som överförts till England och andra länder. Avsåg ursprungligen en adelsman som lydde direkt under en konung eller kejsare, och inte hade annan titel såsom greve eller hertig.

Värdigheten sjönk emellertid i status och kom så småningom att användas för den lägsta adelsklassen.

I Sverige användes barontiteln enbart muntligen såsom tilltalsord för friherrar med undantag för arvtagare till det forna Baroniet Adelswärd som tituleras baron även i skrift.

Engelskt adelsväsen

Peerage

Pärsvärdighet (engelska peerage) är en benämning på det system av titlar inom Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland som anger om innehavaren har adlig värdighet. Värdigheten utdelas av den brittiske monarken och kan endast innehas av dennes undersåtar. Icke adlig (eng. commoner) är alla de som varken är pärer (eng. peer) eller monarken själv. Pärsvärdigheten är ärftlig men tillkommer endast huvudmannen för varje ätt. Titeln kan ej ärvas av livstidspärer.

Pärernas roll är att besätta platserna i överhuset. Rätten för ärftliga pärer till en plats i överhuset har successivt begränsats genom unionsbildningarna mellan England, Skottland och Irland samt av politiska reformer med just detta syfte under modern tid.

Pärsvärdigheten omfattar i fallande rangordning graderna:
- Duke (Hertig)
- Marquess (Markis)
- Earl (Greve)
- Viscount (Vicomte)
- Baron för England och Irland, Lord of Parliament för Skottland (Friherre)

Baronet

Baronet är en ärftlig brittisk titel. Titeln är en del av det brittiska belöningssystemet och indikerar innehav av ett särskilt kungligt instiftat ämbete, en så kallad baronetvärdighet (engelska baronetcy).

En baronet står högre i rang än en medlem av en kunglig riddarorden, men lägre i rang än en baron, vilket är den lägsta graden av pärsvärdighet. Baronetvärdighet innebär inte något adelskap för innehavaren. I likhet med medlemmar av kungliga riddarordnar tituleras en baronet med Sir följt av förnamnet. Sedan 1960-talet har endast en baronetvärdighet utdelats; Sir Denis Thatcher make till baronessan Margaret Thatcher, tidigare premiärminister.

Knight

Knight är en brittisk titel på medlemmar av en kunglig riddarorden.

Ordensmedlemmar dubbas till riddare av drottningen och innehavaren får rätt till titeln Sir före förnamnet. En kvinnlig ordensmedlem bär i allmänhet titeln Dame. Maka till en manlig medlem får även hon titeln Dame, och tilltalas av hövlighetsskäl Lady följt av efternamnet.

De kungliga ordnarna är en del av det brittiska belöningssystemet och ger bland annat innehavaren rätt till att använda en viss titel. Medlemskap i en orden innebär dock inte någon form adelskap, men har ibland historiskt jämförts med lågadel i brist på formell sådan.

Andra uttryck

Fideikommiss

Fideikommiss innebär att en egendom överlåtes "i förtroende", varmed menas att mottagaren förbinder sig att överlämna densamma i samma eller bättre skick till nästa generation.

Fideikommissarien - innehavaren av fideikommisset - äger inte i egentlig mening egendomen utan förvaltar den för framtiden. Man äger dock rätt att tillgodogöra sig egendomens avkastning. Däremot får man inte sälja hela eller delar av denna (åtminstone inte utan tillstånd av Fideikommissnämnden, som är den myndighet, som övervakar fideikommissens rättmätiga hanterande).

Avsikten var att säkerställa egendomens oförändrade övergång från en generation till nästa. Arvsordningen, typiskt till förmån för äldste sonen, reglerades i ett s k fideikommissbrev.

Riksdagen beslutade 1963 att fideikommissen skulle avvecklas i och med att den, som då satt som fideikommissarie, gick ur tiden. De flesta fideikommissen har avvecklats sedan dess (2006 fanns 24 fideikommiss med fast egendom kvar).

Stiftsjungfru

Titel för ogift adlig kvinna inskriven vid Vadstena Adliga jungfrustift. Under den katolska medeltiden var det vanligt att adelssläkter placerade sina ogifta döttrar i nunnekloster. Dessa erhöll titeln stiftsjungfru. Efter reformationen ombildades många nunnekloster till adliga jungfrustift motsvarande hem för ogifta adelsdamer.

VAJS, som bildades som en stiftelse 1739, fick som uppgift att ge unga adelsfröknar en god uppfostran och att försörja de fattigaste av dessa. Stiftet ombildades till pensionsfond 1758 och 1822 övertogs förvaltningen av riddarhusdirektionen.

Årligen utdelas 100 pensioner till de stiftsjungfrur som varit längst inskrivna i VAJS. Som stiftsjungfru har man rätt att bära ett stiftskors. Det bäres i en serafimerblå rosett på bröstet.

Källor

Nordisk familjebok, utgiven 1904-1926
Wikipedia
Sverige Adelskalender 1918






Tillbaka till sidans början